Kanelbullens dag

S: Mamma, kolla här, spännet på min hjälm trillade av igår när jag skulle
knäppa den.
M: Ta din andra hjälm då älskling?
S: Nää, den är ej så cool! Den har man ju när man cyklar snabbt!
M: Ta den i alla fall, bara för idag så löser vi det ikväll.

Jag är så tacksam att han tog med sig den där hjälmen ändå.
Och framför allt, att han hade den på sig!!

Om ngn som läser här är känslig, sluta läs nu.
Jag kommer att lägga upp en del bilder av verkligheten.


I tisdags fick jag ett samtal som fick magen att vända sig.
Samtalet i sig var ej så farligt, "din son har trillat med cykeln och
skulle nog behöva gå till tandläkaren".
På väg hem bultade hjärtat snabbare och snabbare...
Men inte var jag förberedd på det som skulle möta mig.

Sonen hade lånat en cykel av en vän och skulle stegra med den,
då föll framhjulet av och han tog emot med ansiktet.
Han hade svimmat, hade minnesförlust och var rejält chockad.
En tand hängde löst och snett, flisor borta på 2 andra och läppen var spräckt
och ansiktet skrapat.

Väl på akuten i Lund höll gullet mitt på att svimma igen.
Traumateam, läkare, undersökningar, röntgen, rätta till tanden och få
den fast med tandställning,sy en del av läppen och klippa bort en annan.
Skrubba bort asfalten från ansiktet med tandborste för att den ej
skulle sätta sig permanent.

Ngnstans där vek sig fötterna även för mamman...
Man är så liten, så ensam, så maktlös.
Sitta på en stol med huvudet framåt vid ngr tillfällen, tala lugnt med
sonen och finnas där, informera hnm om allt de gör och varför.
Inte rätt stund att vara svag.
Undersökningarna avlöste varandra och läkarna var fantastiska!!
Proffsiga, snabba och vi blev väl så väl omhändertagna.

Tanden fastlimmad med tandställning




Tanden monterad, sydd, skrubbad och klar.

 

Om hjälmen ser ut så här efter smällen, hur hade hans huvud sett ut
om han inte haft hjälmen på?
Den tanken poppar upp gång på gång i mitt huvud, jag vill inte ens
tänka klart den.

Hjälmens front

Hjälmen baktill

Väl hemma efter en natt under övervakning på sjukhuset blev det stavmixad
mat, vätska med sugrör, kärlek och åter kärlek.
Trots flera dagar hemma har här inte blivit många knop gjorda.
Jag har suttit bredvid hnm och sett på honom när han sovit.
Han har ej orkat göra så mkt, varit så slö och seg.
De kära har avlöst varandra för fika och för att träffa stackaren.

Socker har sympatiserat

Idag, 5 dagar efter olyckan är sonen nästan sig själv igen.
Det sega trötta är borta, han är pigg och som vanligt.
Svullnaden i läppen har lagt sig och skorporna på den har försvunnit.
Kvar är bara 2 stygn i läppen, skrapsår i ansiktet och en tand som gör
att han inte kan äta ordentligt.
Och så rädslan.
Men inte hindrar det hnm från att vilja cykla!:)

Saker händer.
Man kan välja att låta dem ta över ens liv, vinna, eller så kan man ta
lärdom och lära sig ngt. Välja att se det som blev bra, inte låta det
hemska ta över.

Veckan har varit ganska sömnlös.
Man får energi som man inte visste att man hade när ngt händer ens älskade.
I fredags eftermiddag när han kändes så mkt bättre kom tröttheten.
Men oron finns där.
Man kan inte linda in dem i bomull.
De kommer skada sig fler gånger.
Jag är bara så evigt evigt tacksam att han hade den där hjälmen!!!!


Inatt är det andra tankar som hållt mig vaken.
Som knackade på och väckte mig för dagen 05:43.
Vaken i mörkret och stillheten.
Med tankarna på saker som inte riktigt går ihop.
På hur viktig uppriktighet är. Att våga fånga lycka när den finns där
och på hur ont oärlighet kan göra.

Solen och sönerna har vaknat, nu väntar söndag och äventyr.
Man vet aldrig vad som väntar...